Bilkörning

Tacka vet jag erfarenhet och det där med övning som ger färdighet. Jag älskar att köra bil och ser mig själv som en bra bilförare. Extra bra om du frågar min ödmjuka sida. Men det har inte alltid varit så, såklart.

När jag övningskörde med pappa 1800-frösihjäl tog jag uppehåll i nåt halvår efter att jag fått gruvlig ångest vid något tillfälle. Tror det handlade om att jag skulle backa men minns faktiskt inte riktigt exakt vad det var. Jag kanske bara hade annat för mig?

Efter uppehållet tog jag iallafall tag i det på riktigt och klarade uppkörningen på första försöket. Jag var 18 år och njöööt av att kunna köra bil till skolan och överallt dit jag ville ta mig.

Jag njöt dock inte riktigt av själva bilkörandet där i början. Minns nån tabbe i Kristianstad då jag missade döda vinkeln och höll på att krocka två gånger på samma sträcka vid filbyte.

Jag minns första gången jag skulle köra på trefilig väg, hur ångestfyllt det var och hur jag bara ville stanna bilen och hoppa av. Minns också när jag körde på en kanin, tror jag det var iaf, det var mörkt och jag kände hur det guppade till under hjulen. Tänker fortfarande på det varje gång jag kör i den backen.

Mest ångestfyllt var när jag blev stoppad av polisen pga körförbud på bilen men det är en helt annan historia. Får fortfarande hjärtklappning när jag möter en polisbil vid Sturupsrondellen dock.

Har även varit med om att motorn börjat koka, att bromsarna inte tar, att cykeln på cykelhållaren ramlat av och släpats efter bilen. Osv osv. Kör man bil händer det ju grejer.

Idag hände iallafall två incidenter som fick mig att känna att NU är jag gammal och erfaren i trafiken. Första var när en bil saktade in på 90-vägen och lade sig ut till höger nära vägrenen. Det var på ett ställe där bilar stannar ibland för att titta på utsikten eller så, ganska nära en korsning, så jag antog att den skulle stanna och körde förbi. I samma sekund som jag låg jämsides började den dock blinka vänster samt svänga rakt in mot min bil. Den hade uppenbarligen inte sett mig utan föraren hade förmodligen just kommit på att hen kört fel och skulle till att vända.

Vi var nog inte mer än 20 cm från att krocka, och hade det hänt så hade Etta blivit mosad, men jag kom förbi och hen bromsade och stod sedan förvirrat mitt i vägbanan innan bilen sakta körde vidare.

Hade detta skett för tio år sedan så hade jag antagligen kört vidare med en sjuk adrenalinkick, helt skärrad av det som kunde ha hänt. Idag tittade jag mest bara lite argt i backspegeln och tänkte att det var väl ett jäkla stolpskott i den bilen. Inget hände så varför oroa sig liksom.

Den andra incidenten var inte alls lika allvarlig utan mest göllegöll. Körde hem från Ystad och hamnade i en liten karavan på säg fem sex bilar. Vi tuffade på i ca 75 på 80-väg och jag kunde riktigt känna hur alla i raden var frustrerade på tjommen längst fram. Plötsligt svängde första bilen in i en parkeringsficka så att alla kunde köra förbi och sen när jag som var sist i raden hade kommit fram så svängde den ut igen och fortsatte.

Tyyypisk grej jag hade kunnat göra mina första tre år som körkortsinnehavare. Liksom ”äsch kör förbi alla ni andra då så kan jag köra sist, hata mig inte bara!”. Så tuffar man ut efter en stund och hoppas att man inte kommer ikapp, bara för att snart upptäcka att man har en likadan karavan bakom sig igen. Haha. 

Ja jag säger då det. Himla bra med livserfarenhet ändå. Och bilar. Mmm älskar bilar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s